Rehydrering kan förbättra den histopatologiska processens resultat

I torsdags var vi två stycken som åkte till Stockholm för en utbildningsdag hos Triolab. Det var en temadag kring ämnet patologi, med fokus på dehydrering. Eller ska jag säga rehydrering? Vi gick nämligen igenom olika saker som kan gå fel under en dehydrering och hur det i så fall kan rättas till i efterhand. Det går att rädda klossar som dehydrerats fel. Och det känns ju skönt att veta eftersom ett korrekt omhändertagande av en enda kloss kan vara avgörande för möjligheten att ge patienten korrekt diagnos. Samtidigt är dehydreringen det tillfälle då flera hundra prover behandlas samtidigt, på samma sätt. Det är på alla sätt ett avgörande moment.

Dehydrering är, som du kanske vet, den process där vattnet i vävnaden byts ut mot smält vax. Syftet med detta är att vävnaden ska bli stabil nog att snitta. Läs gärna inlägget Dehydrering har avgörande betydelse för det histopatologiska arbetet om du vill bli påmind om grunderna i dehydrering. Rehydrering är nämligen samma process, men i omvänd ordning. Och detta kan vara en räddare för oss som arbetar inom patologi.

Dehydrering är en process under utveckling

Idag används ofta xylen till övergången mellan etanol- och paraffinbaden. Men xylen är också farligt för vår hälsa och därför något som vi försöker fasa ut från laboratorievärlden. Därför finns det många idéer om vad man skulle kunna byta ut xylenet mot i framtiden, utan att tumma på arbetets effektivitet och resultatets kvalitet. Ett sådant ämne skulle kunna vara isopropanol.

Eftersom vi var många biomedicinska analytiker som kom från olika håll i landet kunde vi ha en intressant diskussion kring detta. Vissa patologilaboratorier har redan provat isopropanol, eller andra kemikalier, men de flesta tycks ännu använda xylen. Vi har med andra ord en intressant tid av utveckling framför oss.

Rehydrering

Det som gav mig allra mest under dagen var insikten i att det finns något som heter rehydrering och hur jag kan använda mig av det i mitt arbete. Om dehydrering ersätter vatten med vax måste rehydrering göra precis raka motsatsen. Det går alltså att få ut vaxet ur vävnaden igen, och ersätta den med annan vätska; exempelvis xylen, etanol eller formalin. Det betyder att om något har gått fel under dehydreringsprocessen kan du backa genom processen till den punkt där det gick fel, rätta till felet, och sedan dehydrera klossen igen.

Analysera och förstå resultatet…

Men för att kunna åtgärda ett problem genom rehydrering måste du först kunna tolka resultatet av dehydreringen på rätt sätt. Det flesta som arbetat ett tag med patologi vet hur den perfekta klossen ser ut och beter sig. Vävnaden ligger platt mot klossens botten, paraffinet är homogent, jämt och fint, och när du snittar den kylda klossen bildas det fina band av tunna släta snitt.

rehydrering

Men varför har vävnaden i en av klossarna plötsligt dragit ihop sig och vaxet sjunkit ner och bildat en grop i klossen? Vad beror det på att snittet bara krusar ihop sig när du snittar? Och varför tycks snittet försvinna ut i tomma intet så fort du lägger det på vattenbadet? Kan du svaret på frågan finns det också möjlighet att lösa problemet.

…och lös problemet

Det går att nämligen att smälta klossen igen, och sedan köra ett rehydreringsprogram på dehydreringsmaskinen. Genom rehydrering utsätts klossen för vätskorna i omvänd ordning. Så… säg exempelvis att du la en för stor hudbit i programmet som dehydrerar små biopsier. Vävnaden innehåller fortfarande lite vatten och är hopplös att snitta. Då kan du smälta klossen, bada den i xylen och sedan etanol. Låt den sedan ligga i etanolen tillräckligt länge, innan du för tillbaka xylenet och sedan paraffinet. Klossen är räddad och vävnaden går nu att snitta, färga och diagnosticera!

Vad tycker du?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.