Hemofili och annan blödarsjuka analyseras genom PK-INR eller APTT

Vad vet du om trombocyten? Trombocyten är en blodcell som vi fördjupar oss i väldigt mycket under utbildningen. Gör gärna frågesporten om Trombocyten och se vad du kan. Dina poäng får du i slutet av spelet – hur många får du?

PK-INR och APTT är två metoder som du som biomedicinsk analytiker kan använda sig av för att analysera blodets förmåga att koagulera. Man brukar använda sig av dessa metoder på vårdcentralen när patienten har någon form av behandling mot tromboser eller blödningar. Gemensamt för de båda metoderna är att man screenar efter felaktigheter i koagulationsvägarna eller undersöker effekten av läkemedel mot koagulationsdefekter genom att ta ett blodprov och att man använder sig av ett citratrör (blå kork) för att utföra analysen. Skillnaden mellan de båda analysmetoderna är att man undersöker effekten av olika läkemedel som påverkar olika koagulationsvägar.

PK-INR 

PK är en förkortning för ProtrombinKomplex, medan INR står för International Normalized Ratio. INR är en internationell enhet till för att ange tiden (sekunder) det tar för blodet att koagulera. Det är effekten av koagulationsfaktorerna i den yttre och den gemensamma vägen som analyseras (faktorerna 7, 10, 2, 1 och 5). Läkemedlet Waran brukar användas i behandlande syfte om någon av dessa faktorer skulle finnas i överskott. Så här går analysen till:

• Man tar ett blodprov och pipetterar ner blodet i ett citratrör.
• Blodet blandas med natrium-citrat, som ju är ett antikoagulationsämne. Citratet binder till sig det kalcium (faktor 4) som finns i plasman. På det viset förhindras aktivering av koagulationsfaktorer. Dessutom finns det inte något tromboplastin (faktor 3 och fosfolipider) i provet, eftersom det inte har skett någon skada. Jo.. om man gör analysen i helblod finns fosfolipiderna förståss, de sitter på trombocyten i form av dess membran. Men om man analyserar plasma finns inte dessa. Båda behövs för att en aktivering ska kunna ske den yttre koagulationsvägen. Nu kan inte faktor 7 heller aktiveras, och inte heller faktor 10 som hör till den gemensamma vägen och som skulle ha aktiverat protrombin (faktor 2) till trombin som klyver fibrinogen (faktor 1) till fibrin. Eftersom dessa faktorer inte aktiveras sker ingen koagulation.
• Sedan tillsätter man ett kommersiellt framställt ämne som består av tromboplastin och kalciumklorid. Detta ersätter de ämnen som bidrar till aktivering av den yttre koagulationsvägen: tromboplastin som endast finns efter en vävnadsskada, och de kalciumjoner som finns i plasman.
• Inkubera – det vill säga vänta tills koagulation sker.
• Nu mäter man tiden (sekunder) det tar för blodet att koagulera. Om INR-värdet är mellan 4,5 innebär det att koagulationstiden är förlängd 4,5 gånger.

I samband med PK-INR mäts koagulationstiden för de faktorer som finns i den yttre och gemensamma vägen.

Det normala värdet för PK-INR ska ligga runt 1,0. Om det är lägre finns det risk för trombos hos patienten, om det istället är högre finns det risk för blödning. När en patient behandlas mot risken att drabbas av trombos, så som vid sjukdomen trombofili exmeplevis, då är det bra om patientens värde ligger mellan 2,0 och 3,0.

APTT

APTT (kan också skrivas aPTT, eller ibland P-APT-tid) är en förkortning för aktiverad partiell tromboplastintid. Det man analyserar här är faktorerna som finns i den inre och gemensamma vägen (faktorerna 12, 11, 9, 8, 10, 2, 1 och 5). Läkemedlet heparin brukar användas i behandlande syfte om någon av dessa faktorer skulle finnas i överskott. Så här går analysen till:

• Man tar ett blodprov, centrifugerar det och pipetterar ner patientens trombocytfria plasma i ett citratrör. I vissa maskiner använder man helblod, det är viktigt att läsa metodbeskrivningen.
• Plasman blandas med natrium-citrat, som ju är ett antikoagulationsämne. Det fungerar på samma sätt som vid PK-INR-testet.
• Sedan tillsätter man ett kommersiellt framställt ämne som består av partiellt tromboplastin (fosfolipider) och ett aktiverande ämne som är negativt laddat. Det skulle kunna vara tex kiselpartiklar (kontaktyta). I blodbanan hade det ju funnits trombocyter, men det gör det inte här. Det partiella trombinet ersätter trombocyterna i den här analysen, så att koagulationen kan ske. Därför påverkar varken trombocyternas kvalitet eller kvantitet det här testet.
• Inkubering.
• Man tillsätter kalciumklorid.
• Man mäter tiden för koagulationen.  Kalciumklorid aktiverar faktorerna som finns i den inre vägen. Koagulationskaskaden fortsätter; protrombin (faktor 2) blir till trombin som gör fibrinogen till fibrin. Därmed har det bildats en trombos.
• Bestämning av tid för koagelbildning.

I samband med APTT mäts reaktionstiden för de faktorer som finns i den inre och gemensamma vägen.

Referenstiden för APTT är mellan 30-40 sekunder, beroende på metod (läs metodbeskrivningen). Man kan ju använda olika maskiner, plasman eller helblod.

Kan du det här med koagulation nu? Testa frågesporten Koagulation och få var!

Källa:

Astermark, J. et al. Blödningstillstånd. Läkemedelsboken. 2014. (Hämtad 2015-07-13).

Estridge BH, Reynolds AP. Basic Clinical Laboratory Techniques. Delmar Cengage Learning, NY, USA, 6th Edition, 2012.

Equalis. Metodbeskrivning för APTT-mixning. Expertgruppen för koagulation. 2014-02-11. (Hämtad 2015-07-13).

Equalis. Användarmöte för koagulation. Expertgruppen för koagulation. 2012. (Hämtad 2015-07-13).

Labmedicin Skåne. Klinisk Kemi, Lund. Metodbeskrivning APT_tid P. 2009-10-20. (Hämtad 2015-07-13).

Lindahl, T. Blödning och trombos. Föreläsning. Linköpings Universitet. 2015-02-16.

Thornemo, M. Olika parametrar som påverkar APTT. (Hämtad 2015-07-13).

Whiss, P. Hemostas. Föreläsning. Linköpings Universitet. 2015-02-13.

Whiss, P. Trombocyters adhesion och membranuttryck av adhesionsmolekylen P-selektin. Laboratoriet. Tidskrift för Institutet för biomedicinsk laboratorievetenskap. Numer 1. Februari 2001.