Blodtrycket

Det går starka rykten på universitetet om att blodtrycksmätning kommer som en del på den praktiska tentan. Jag vet inte om det är så, det skulle också kunna vara EKG… eller varför inte spirometri? Vi har gjort alla tre som laborationer, men det mest troliga är att det blir blodtrycksmätning. Vi gjorde blodtrycksmätningen som en del av EKG-labbet, mest för att det var praktiskt eftersom det bara finns två EKG-apparater tillgängliga. Man tar blodtrycket för att avgöra om någon har ett högt blodtryck (hypertoni), ibland också om det är lågt. I ankeln gör man det för att avgöra om trycket är tillräckligt, om inte kan det ju finnas något hinder i kärlen.

Vi mätte blodtrycket på tre sätt:

  • med manschett på armen
    • med patienten sittande
    • med patienten liggande
  • med manschett på ankeln, men patienten liggande. Då användes också doppler.

Blodtryck i armen

Vi börjar med mätningen av blodtrycket i armen, på en sittande patient. Att ha patienten sittande är standard i hela världen. Manschettens bredd ska vara minst 40 % av armens omkrets. Detta för att man ska undvika så många felkällor som möjligt. En för smal manschett ökar trycket kring armen (och blodkärlen) alldeles för mycket vilket leder till att man får för höga värden. En för bred manschett leder till att det blir tvärt om och att man kanske inte uppfattar något blodtryck alls. Det är bäst att ha en manschett som är lagom bred och den ska sättas i höjd med hjärtat.

När man tar ett blodtryck lyssnar man efter så kallade korotkoffljud. Detta är ljudet av blodet som pulserar i ådrorna. Det är egentligen två ljud; först förs blodet framåt av hjärtats slagkraft, sedan förs blodet också framåt med hjälp av ventonus. Om du lyssnar noga hör du alltså två ljud, den ena starkare och det andra tätt följande på det första men lite svagare.

Man kan dessutom lyssna eller känna på trycket på lite olika sätt. Att göra det palpatoriskt innebär att man blåser upp manschetten för att sedan känna på pulsen med fingerspetsarna, oftast i handleden. Att göra det auskultatoriskt innebär i stället att man lyssnar efter blodtrycket. Det gör man i så fall med hjälp av ett stetoskop som placeras på a. brachialis som är en artär på armen, den sitter vid armvecket. Oavsett vilken av metoderna man använder sig av tittar man alltid på tryckmätaren (manometern) som sitter ihop med stetoskopet. Det är där man får de värden man är ute efter, i enheten mmHg.

När man först blåser upp manschetten och känner efter pulsen palpatoriskt blåser man upp manschetten med fingrarna på artären, till pulsen inte längre känns, och lite till. Då kommer blodet inte igenom. Sedan tömmer man den långsamt tills pulsen återkommer. Precis när man känner den i fingerspetsarna läser man av värdet på manometern, detta värdet är det övre värdet alltså systoliskt värde. Det går inte att få något diastoliskt värde när man mäter palpatoriskt, eftersom man bara har möjlighet att upptäcka när pulsen återkommer.

measurement-1698856

När man mäter auskultatoriskt lyssnar man med stetoskopet, medan man blåser upp manschetten, tills dess att ljudet av pulsen försvinner. Det är det systoliska trycket. Sedan fortsätter man att tömma manschetten långsamt, medan man lyssnar. När ljudet av pulsen är tillbaka har man det diastoliska trycket.

När man sedan mäter blodtrycket på en liggande patient gör man på exakt samma sätt, men det är viktigt att man sätter en stöttande kudde under armen för att den ska kunna hamna i samma höjd som hjärtat. Det är viktigt eftersom vi vill ha systoliskt och diastolisk tryck som kommer från just hjärtat.

Blodtrycket i ankeln

När man mäter blodtrycket i ankeln gör man det på en liggande patient. Manschetten placeras runt ankeln, sedan tar man en gelé, så som Blågel, och placerar en stor klick på någon av artererna a. tibialis posterior, eller a. dorsalis pedis. Man placerar dopplern på kärlet för att hitta ett svagt ljud, sedan blåder man upp manschetten och så fungerar det på samma sätt som när man mäter trycket i armen palpatoriskt. Man får bara det systoliska trycket.

blodtryck163
Blodtrycksmätning på ankel, men doppler.

Hypertoni

Referensintervallen för högt blodtryck (hypertoni) allt som visar mer än 140 mmHg/ 90 mmHg. Det låga blodtrycket (hypotoni) är inte lika farligt. Det som är så farligt med högt blodtryck är att det kan leda till: 

Hypertoni delas dessutom upp i två varianter; primär och sekundär hypertoni. Primär hypertoni innebär att man ”bara” har ett högt blodtryck, vilket ofta beror på flera olika saker på en och samma gång. Det skulle kunna vara små förändringar i det sympatiska nervsystemet, membranpotentialen (kalciumflödet), förändringar i hjärtat så som förhöjd hjärtminutvolym, någon rubbning av hormonerna i RAAS-systemet, problem med njuren eller diabetes.

Sekundär hypertoni innebär att det höga blodtrycket beror på någon bakomliggande sjukdom. En sådan bakomliggande sjukdom skulle kunna vara en förträngning i ett kärl.

Behandling

Till de blodtryckssänkande läkemedlen hör:

  • Diuretika är en grupp av flera olika läkemedel som dessutom brukar kombineras med en RAAS-hämmare. Det finns olika typer av diuretika och de olika typerna påverkar olika typer av jontransportörer som reabsorberar natrium till plasma. Alla typer av diuretika ökar utsöndringen av salt och vatten i njuren, genom att minska återupptaget av framför allt natrium.
  • Beta-receptor-antagonister är en annan grupp av olika läkemedel. De minskar effekten av det sympatiska nervsystemet genom att binda in till beta-receptorerna och därmed hindra adrenalin och noradrenalin från att få effekt. Hjärtats puls och slagkraft sjunker, tillsammans med njurens frisättning av renin. Det leder till att blodtrycket sjunker.
  • Kalciumjonkanal-antagonisterna (ytterligare en grupp av flera läkemedel) binder till kalciumjonkanaler som finns i den glatta muskulaturen i våra blodkärl (och alltså inte till kalciumkanalerna i hjärtat). När flödet av kalciumjoner hämmas i kärlens glatta muskler, då kan kärlen inte kontrahera. Därmed sjunker blodtrycket.
  • ACE-hämmare, en grupp av läkemedel som hämmar syntesen av angiotensin II, vilket hämmar kontraktionen av blodkärlen. Syntesen av aldosteron i binjuren sjunker, utsöndringen av salt och vatten ökar. Detta sänker blodtrycket.
  • Angiotensin-receptor-antagonister (en grupp av läkemedel) binder in till en receptor som heter AT1-receptor. Detta är receptorn för angiotensin II. När angiotensin II inte kan binda in till sin receptor får det ingen effekt, och därmed påverkas hela njurens reglering då också aldosteronet uteblir.

Läkemedlen används också mot hjärtsvikt.

Källa:

Andersson, O K. Hypertoni – primär (esentiell). Internetmedicin. 2015. (Hämtad 2015-05-30).

Ekman, I och Bjarnegård, N. EKG och blodtrycksmätning. Laboration. Linköpings Universitet. 2015-05-08.

Pettersson, K. Kardiovaskulär patofysiologi och farmakologi. Föreläsning. Linköpings Universitet. 2015-02-11.

Vad tycker du?