Biomedicinsk Analytiker

Sveriges största site för Biomedicinska Analytiker

EKG

Den här terminen läser vi inte bara laboratorievetenskap, utan också en hel del klinisk fysiologi. Den kliniska fysiologin innebär att vi får arbeta med patienter också; vi testar deras lungfunktion, kanske gör ett arbetsprov, ultraljud eller EKG. Många biomedicinska analytiker-utbildningar i Sverige är inriktade mot antingen laboratorievetenskap eller klinisk fysiologi, men här på Linköpings Universitet riktar vi in oss på laboratorievetenskap samtidigt som vi i alla fall får pröva på den kliniska fysiologin också. Idag tänkte jag beskriva hur ett normalt EKG ser ut. Just det här EKG:t är hämtat från en EKG-labb, där vi tog EKG på varandra.

Placering av elektroderna

Alla elektroder placeras på samma sätt, på alla människor. Det är för att man ska ha samma referens. Sedan är det naturligtvis så att olika människor har olika kroppsbyggnad, och hjärtat kan vara placerat någon millimeter åt ena eller andra hållet jämfört med en annan patient. Därför kan ett EKG se lite (men bara lite) annorlunda ut på olika patienter. En EKG-kurva följer i alla fall ett visst mönster hos en frisk människa, och om man ska få rätt mönster är det viktigt att sätta elektroderna rätt. Så hur sätter man dem då?

  • För det första sätts fyra elektroder på armar och ben – en på vänster arm, en på höger arm och så vidare. De ska sitta på insidan av armar och ben där huden är tunn. Elektroderna är märkta, så att man sätter rätt elektrod på rätt kroppsdel och på rätt sida (höger eller vänster).

Elektroderna på armar och ben hjälper oss att förstå EKG´t bättre. De skapar en referens för EKG´t. Sedan finns det sex elektroder till. De ska sitta på bröstkorgen och är numrerade V1, V2 och så vidare ända till V6. De ska också sitta på ett visst sätt:

  • V1 ska sitta mellan patientens fjärde och femte revben, till höger om patientens bröstben.
  • V2 ska sitta precis mittemot V1, alltså också mellan fjärde och femte revbenet men till vänster om patientens bröstben.
  • V4 (jo, man sätter V4 innan man sätter V3) ska sitta mellan det femte och sjätte revbenet på patientens vänstra sida, näsan i mitten på den vänstra kroppshalvan skulle man kunna säga.
  • V3, den sätter man mellan V2 och V4. Det var därför vi skulle sätta V4 innan vi sätter V3.
  • V5 sätts till vänster om V4, alltså till det som är patientens vänster. Den ska sitta i nästan samma höjd som V4.
  • V6 sätter man till vänster om V5.

Elektroderna V3 – V6 följer liksom revbenens mönster, de bildar liksom en liten båge.

EKGsätta143

Om vektorer och deras riktning

Med hjälp av elektroderna kan man läsa av elektriciteten i patientens hjärta. Elektriciteten är en storhet som har en riktning, den rör sig åt ett visst håll och ändrar riktning. En storhet som har en riktning kallas för vektor. Retledningssystemet avgör hur elektriciteten rör sig i det friska hjärtat. I samban med EKG rör sig en vektor mot en elektrod samtdigt som den rör sig bort från en annan elektrod. När vektorn rör sig bort ifrån elektroden kommer kurvan som kommer från den elektroden att vara negativ (det går neråt), medan elektroden som vektorn rör sig mot kommer att ha en positiv kurva som alltså går uppåt.

Bild1

Den ”vanliga” EKG- kurvan

Med den ”vanliga” EKG-kurvan menar jag den som man ofta kan se på TV (Cityakuten exempelvis), den ser ut på ett speciellt sätt som de flesta känner igen. Vi tittar lite på hur den ser ut och vad den egentligen säger.

EKG142

Det här är den kurva som kommer från elektrod V5. Så vad betyder den? Först har vi ett rakt streck.

Bild1Det raka strecket betyder att hjärtat vilar, ”inget” händer här just nu. Det är det som är baslinjen, den linje man utgår från när man bedömer ett EKG. Denna linje kallas isoelektrisk, det finns ingen potentialskillnad här. Hjärtat är i diastole. Ingen vektor rör sig i hjärtat.

Sedan kommer en liten kurva, som ett litet mjukt gupp.

Bild1

Detta är en P-våg. Den visar hur hjärtats båda ventriklar depolariseras. Hjärtat är fortfarande i diastole. Vi tittar på hur vektorn rör sig i förhållande till V5.

Bild1

Det är det gula sträcket som visar vektorn. Den börjar i sinusknutan, och rör till AV-knutan. När vektorn rör sig genom det högra förmaken (sett från patientens sida) rör den sig mot V5 och det blir ett positivt värde då kurvan på EKG:t går uppåt. Förmaket drar ihop sig. Sedan går vektorn vidare från AV-knutan och svänger till mot det vänstra förmaken. Då rör den sig bort från V5, värdet blir negativt och kurvan går neråt på EKG:t.

Tillbaka till EKG-kurvan igen. Nu kommer ett rakt streck igen (isolektrisk sträcka; då signalen fördröjs i AV-noden), en kort sträcka innan kurvan går ner lite grann. Platsen där kurvan gått ner kallas för Q. Sedan går kurvan brant upp, spetsen på toppen kallas för R. Precis vid R slutar diastole och hjärtat går över i systole. Sedan går kurvan lika brant ner igen till S. Hela den här ”spetsen” kallas för QRS-komplex, men titta noga.

Bild1QRS-komplexet börjar lite innan Q kommer och slutar lite efter S. Komplexet visar hur kamrarna depolariseras. Nu tittar vi på hur vektorn rör sig i hjärtat under QRS-komplexet. Vektorn rör sig från AV-knutan ner mot mitten av hjärtat, den där skiljeväggen mellan vänster och höger kammare. När vektorn kommer in i hiska bunten rör den sig in mot höger kammare, på en liten purkinjefiber som riktar sig mot den högra kammaren. Den rör sig alltså bort från V5 och signalen blir negativ, den går neråt på EKG-kurvan. Det är därifrån den lilla ”nedförsbacken” innan Q.

Bild1

Men vektorn fortsätter också ner utmed purkinjefibrerna, mot kamrarna och mot hjärtats spets. Den elektriska signalen (vektorn) rör sig alltså mot V5 och signalen blir positiv. Det är nu sträckan mellan Q och R ritas upp på EKG-kuvan.

Bild1

Sedan rör sig vektor upp utmed hjärtväggen, kamrarna dras ihop och segelklaffarna öppnas. Signalen (vektorn) som går utmed den vänstra kammren (höger på bilden) rör sig mot V5, passerar V5 bort och fortsätter bort från V5 igen. Punkten där vektorn befinner sig precis vid V5 är R. Från och med nu är hjärtat i systole. Sträckan mellan R och S på EKG-kurvan, den går neråt och är negativ. Då rör sig vektorn bort från V5.

Bild1

Nu kommer vi till J. Punkten J är den punkt där QRS slutar och nästa sträcka börjar, hjärtat är i systole. Segelklaffarna är öppna.

Bild1

Det är bra att veta var J finns, eftersom man börjar mäta nästa sträcka som kallas för ST-sträcka från J-punkten. Och ST-sträckan är jätteviktig när man bedömer ett EKG. På ST-sträckan kan man avgöra om ett hjärta är friskt eller sjukt. ST-sträckan kan vara höjd eller sänkt, något jag kommer till när vi går in på EKG från sjuka hjärtan. Vad som är viktigt att veta just nu är att en ST-höjning mäts vid J. Det är därför det är viktigt att veta var J finns.

Efter J kommer ST-sträckan. Här kan man se ganska mycket om hjärtat är sjukt eller friskt. Sträckan ska vara ganska rak, och då menar jag att den inte får se ut som om någon grävt en grop eller gjort en kulle. ST-sträckan på bilden är normal.

Bild1

Här finns det ingen vektor. Det finns också en punkt som heter J 60. Den ligger en bit in på själva ST-sträckan.

Bild1

Vid J 60 mäter man en ST-sänkning, vilket också har att göra med sjukdom i hjärtat. Därför är det bra att veta var J 60 finns. Tyvärr är punkten inte så tydlig, men jag har ritat ut den på ett ungefär. På många EKG:n finns det utritad som ett streck. Hjärtat är i systole.

Sist men inte minst har vi T-vågen. Den visar hur kamrarna repolariseras alltså hur det återhämtar sig, slappnar av och får tillbaka sin storlek.

Bild1T-vågen är också systole. Om man tittar på vektorn så befinner den sig nu i ventriklarna. Vektorn lämnar ventriklarna och rör sig då en kort stund mot V5 för att sedan röra sig bort. Detta är så litet, så jag kan inte rita ut det, men det är så T-kurvan uppstår i alla fall.

Nu har vi sett ett helt hjärtslag ur elektrod V5´s perspektiv och är tillbaka till baslinjen alltså diastole. Snart kommer nästa hjärtslag. Du kanske undrar varför man inte ser repolarisationen av förmaken? Det beror på att den sker samtidigt som depolariseringen av ventriklarna, så den vågen liksom ”gömmer” sig.

Ett hjärtslag ur sex elektroders perspektiv

Här kommer samma hjärtslag en gång till, men sett ur alla de sex elektrodernas perspektiv. Ta och fundera lite på varför kurvorna från ett och samma hjärtslag ser så olika ut – var är vektorn, åt vilket håll rör den sig? Mot vilken elektrod rör den sig, och bort från vilken elektrod?

EKG142

Källa: 

EKG.nu En webb-sida där du kan få en gratis EKG-utbildning.

Ekman, I och Bjarnegård, N. EKG. Laboration. Linköpings Universitet. 2015-05-08.

Ekman, I. EKG – bakgrund och tolkning. Föreläsning. Linköpings Universitet. 2015-04-27.

Primal Pictures – 3D Human Anatomy. Anathomy and Physiology Online – Cardiac conduction system and its relationship with ECG. Film. YouTube. 2010-11-10- Hämtad 2015-05-18.

Sand O, Sjaastad ØV & Haug E. Människans fysiologi. Liber, Stockholm, 2004.

7 comments on “EKG

  1. Pingback: Det friska hjärtat | Biomedicinsk Analytiker

  2. Pingback: Hjärtflimmer | Biomedicinsk Analytiker

  3. Pingback: Arbetsfysiologi | Biomedicinsk Analytiker

  4. Pingback: Arbetsprov | Biomedicinsk Analytiker

  5. Pingback: Sjukt EKG | Biomedicinsk Analytiker

  6. Pingback: Skriftlig tenta i Laboratorievetenskap inom cirkulation | Biomedicinsk Analytiker

  7. Pingback: Blodtrycksmätning | Biomedicinsk Analytiker

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 18 maj, 2015 by in - Klinisk fysiologi, - Laborationer T4, Termin 4 and tagged .
%d bloggare gillar detta: