Biomedicinsk Analytiker

Sveriges största site för Biomedicinska Analytiker

Diagnostik av njurens sjukdomar

Det finns flera sätt att diagnostisera njurens sjukdomar på; uppsamling av en dygnsportion av urin, urinprov, blodprov, mikroskopering av urin, urinodling, mätning av GFR, mätning av syra-bas-balansen i artärblodet, kontroll av elektrolyterna i plasman för att nämna några metoder. Vi börjar med att gå igenom det vanligaste, ett vanligt urinprov.

Urinprov

Det finns fyra olika varianter på ett urinprov.

  • Stickprov
  • Dygnsurininsamling
  • Natturininsamling
  • Mittstråleprov

Stickprovet innebär att man tar ett urinprov när som helst på dagen. Det ställer inga krav på att patienten ska ha gjort eller låtit bli något speciellt innan. Dygnsurininsamlingen ska däremot göras på ett speciellt sätt. Patienten måste nämligen samla ihop urinen på precis 24 timmar, därför måste start- och sluttiden antecknas noga. Det första patienten gör är dessutom att kissa i toaletten utan att samla upp urinen, exempelvis klockan 08:00 på morgonen. Efter det samlas all urin 24 timmar framåt i ett rent uppsamlingskärl. Man måste vända på dunken med jämna mellanrum. Man kontrollerar mängden urin noga, och skriver ner den. På vårdcentralen tar man sedan och häller lite av den uppsamlade urinen i ett provrör på 10 mL och lämnar detta till laboratoriet. Genom att samla urin i ett helt dygn kan man mäta sådant som proteiner och salter i urinen. I natturinen (man lämnar ett urinprov på morgonen) kan man upptäcka mindre mängder protein, som inte märks om man kissar senare under dagen då man hunnit tömma blåsan några gånger på lite kortare tid.

Ett mittstråleprov kräver att patienten inte har kissat på minst 4 timmar. Detta för att eventuella bakterier ska ha hunnit öka i antal så att deras mängd kan mätas. När patienten kissat ska han hon först kissa i toaletten, sedan i muggen och avsluta med att kissa i toaletten igen. Det är alltså bara urinen ”i mitten av strålen” som ska ner i muggen. Det är därför det heter mittstråleurin. Det kan nämligen finnas bakterier och annat i urinröret helt naturligt, utan att det innebär att patienten är sjuk. Dessa spolas bort med den första urinen. Den sista urinen tar med eventuella bakterier och liknande ut blåsan. Därför är det så viktigt med mittstrålen. Likaså ska förhud/blygdläppar hållas undan, så att inte eventuella bakterier från detta område påverkar resultatet. Mittstråleprovet kan användas till att göra en urinodling, mikriskopering då man letar efter sediment eller för vanlig urinsticka.

Urinsticka

Med hjälp av en urinsticka kan man sedan avläsa olika värden ur urinen; pH-värdet, antalet vita blodkroppar, mängden albumin, glukos, acetoacetat, och antalet röda blodkroppar. Metoden kallas för semikvantitativ, eftersom man kan läsa av flera olika saker på en och samma gång med en enda urinsticka. Det finns dessutom två olika enheter; SI-enheter (exempelvis ERY/uL som betyder antalet erytrocyter (röda blodkroppar) per mikroliter, och den arbiträra enheten som praktiskt taget är en skala från 0 till 3 +, när 0 är negativ och 3+ är en förhållandevis stor mängd av det man mäter uppmätt i urinen.

Men hur fungerar det egentligen, att man får så mycket information från en liten pappersremsa? Jo, på urinstickan sitter det små färgglada fyrkanter. Dessa blir indränkta i urin när man doppar stickan i urinprovet. Var och en av färgerna testar för olika saker. Man sticker in remsan i en apparat. Apparaten skickar ljusstrålar mot de färgglada klickarna. Ljuset har olika färger och våglängder beroende på mot vilken ruta på stickan de skickas mot. Då absorberas ljuset, och det absorberas olika beroende på vad urinen innehåller, vilken färgglad ruta på stickan det gäller. Ju mer ljus som absorberas, desto mindre ljus återspeglas till apparatens detektor. Jag skulle vilja säga att det här liknar väldigt mycket det som sker i en spektrofotometer.

Hematuri

När en patient har blod i urinen kallas det hematuri. Den kan vara makroskopisk eller mikroskopisk. Om den är makroskopisk betyder det att man ser urinen med blotta ögat, medan man måste titta i ett mikroskop för att upptäcka mikroskopisk hematuri. Om man hittar blod i urin måste man göra om testet igen. Om det är negativt den andra gången behöver man oftast inte utreda patienten vidare. Det gäller också att vara uppmärksam på att patienten kanske har blod i urinen av ”naturliga” skäl; menstruation eller blodförtunnande medel. Men det kan också beror på urinvägsinfektion, njursten, glomerulonefrit eller en tumör.

Glukosuri

Glukosuri är precis som det låter, när en patient har glukos (socker) i urinen. Detta kan hända när tubulussystemets förmåga att reabsorbera har passerats. När systemet inte längre kan återuppta glukos, då hamnar sockret i urinen. Men förmågan att återuppta glukos skiljer sig mellan olika personer, och om man är gravid ändras den. Om det finns skador på tubulus kan socker också hamna i urinen. Försämrad reabsorption kan också bero på diabetes, men det vet man inte säkert förrän man har kontrollerat blodsockerhalten också.

Nitrit

I vår urin finns det helt naturligt ett ämne som heter nitrat. Det är en typ av salt. Om det finns bakterier i urinen gör de om nitratet till nitrit. Inom kemin säger man att bakterierna reducerar nitrat till nitrit. Därför; om urinstickan visar att det finns nitrit i urinen, då finns det också bakterier i urinen. Men man behöver inte ha en urinvägsinfektion för den saken skull. Här måste man framför allt ta hänsyn till om patienten har några symtom och kanske gå vidare med utredningen.

Proteinuri

Det gamla namnet för albumin är äggviteprotein. Det är ett protein som finns i blodet, och tack vare albuminet kan en massa olika ämnen transporteras dit de ska i kroppen med hjälp av blodet. Om det finns i urinen kan det beror på någon av njurens sjukdomar. Men det är viktigt att komma ihåg hur testet för albumin fungerar. Det är en buffert som reaferar med urinen, och så sker en färgreaktion. Färgreaktionen kan ske även om det inte är albuminet som påverkar, det kan vara ett annat protein som exempelvis mucoproteiner.

Orsaken till proteinuri kan vara en skada på glomeruli, som gör att filtrationen inte fungerar som den ska, eller en skada på tubulus som gör att små proteiner som passerat filtrationen inte kan reabsorberas. De kommer du ut med urinen. Om kroppen redan har tagit upp tillräckligt med proteini tubuli kan den inte ta upp mer. Då måste proteinet kissas ut. Exempel på proteiner som kan vara för höga är Bence-Jones-proteinet. Detta protein finns i urinen om patienten har myelom som är en typ av cancer.

Mikroalbuminuri

Små mängder albumin i urinen kallas för mikroalbuminuri. Det är bra om man kan upptäcka detta innan det har hunnit blir större mängder, eftersom man då kan göra något åt sjukdom i ett tidigt skede. Mikroalbuminuri kan vara ett tecken på att det finns en skada eller något fel i glomeruli, kanske en mindre inflammation, eller att vävnaden i glomeruli har blivit tjock och att trycket i filtrationen därför ökat. Mindre mängder albumin i urinen tyder på att det finns risk för njursjukdom, ögonskada och hjärt- och kärlsjukdomar.

Om patienten gör en dygnsinsamling av urin, och det visar sig att det finns en mängd protein i den urinen som överstiger 3,5 g, då kan det tyda på nefros, vilket kan leda till kombinationen av hypoalbuminemi då man har en låg halt av albumin i blodet, ödem, hyperlipidemi som innebär att man har höga blodfetter, problem med koagulationen i blodet, samt en brist på immunglobulin G som är en antikropp.

Det går också att separera olika proteiner som kan finnas i urin, genom så kallad proteinfraktionering. Man använder sig av en metod kallad elektrofores.

Urinsediment

Urinsediment är små partiklar som finns i urinen. Det kan vara blodkroppar. Dessa kan man se i ett mikroskop, eller med blotta ögat, beroende på mängd och storlek. Man tar urin i ett provrör, det får inte ha stått i mer än två timmar, och centrifugerar urinen i det slutna röret. Då pressas allt sediment till botten. Sedan kan man hälla ut sedimentet och titta på det. Om man kan se sedimentet utan mikroskop bedömer man utseendet och konsistensen. Annars tar man fram ljusmikroskopet och tittar.

Källa:

Landberg, E. Njursjukdomar och diagnostik. Föreläsning. Linköpings Universitet. 2014-03-13.

NHS Choices. Kidney disease: diagnosis. Film. YouTube. 2013-03-15. (Hämtad 2014-04-28).

Segelmark, M. Urinsediment. Föreläsning. Linköpings Universitet. 2014-03-14.

 

3 comments on “Diagnostik av njurens sjukdomar

  1. Pingback: Hormon, enzym, protein eller transmittor? | Biomedicinsk Analytiker

  2. Pingback: Skriftlig tentamen i molekylärbiologi och metabolism | Biomedicinsk Analytiker

  3. Pingback: Urinsediment | Biomedicinsk Analytiker

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 28 april, 2014 by in - Metabolism, Termin 2 and tagged .
%d bloggare gillar detta: